The thoughts of Eklundh

I torsdags var jag inbjuden till en gammal kollegas pensionering. Självklart tackade jag ja. Utöver att bli ihågkommen av en kollega som inte arbetat på ”min” institution utan på centralförvaltningen vid universitetet såg jag framemot att träffa andra gamla kollegor. Det är alltid kul att prata gamla minnen. Det var inte många jag kände igen – men det var några som mindes mig. Många var bara i 40 – 50 årsåldern och hade inte hunnit börja sina anställningar när jag gick i pension – så de visste inte vem den gamla gubben var.

Vi satt och småpratade vid tårtan och kaffet när grannen vid bordet undrade hur jag fick tiden att gå. ”Spelar du mycket golf?”. Det kunde jag bestämt dementera. Han blev något bestört när jag svarade ”Det blir en del begravningar att besöka”. Jag tröstade honom med att jag hann med en hel del roliga saker också och att det där med begravning var bara för att det följande dag var en inplanerad för en i alla bemärkelser gammal vän.

Den gamle vännen var Anders vars välbesökta begravning vi övervarade i fredags. Det var många barn och barnbarn och vänner vi träffat på många stora och små kalas hos Ingrid och Anders. Det blev återigen många gamla minnen ventilerade. Särskilt gladde vi oss åt att de gamla klasskamraterna Bo M-N och Jan S kunde återuppliva gamla skolminnen. Bosse mindes också mycket väl hur imponerad Ola var när vi för mycket längesedan körde till Hamburg för att hälsa på Ingrid. Fönster- och antennhissarna på BMW:n var sällan skådade tekniska nymodigheter.

I lördags fick vi en fika tillsammans med Louise och Julien innan de flög tillbaka till Frankrike. Det blev en bra stund med lite eftersnack till begravningen och deras planer framöver. Även om de inte precis bor nästgårds ska vi verkligen försöka hålla kontakt med dem framöver.

I eftermiddag är det återigen dags för en prövningens stund för di Himmelsblåsupportrarna. De senaste matcherna har inte varit övertygande. Men det är när motgångarna kommer som supportrarnas stöd behövs som mest.

Våra tre veckor i Spanien innehöll det mesta. Efter ett par inledande dagar med sol och värme slog vädret om några dagar med blåst och regn lagom till påsk. Samtidigt fick vi rejäla förkylningar med feber. Närliggande apotek kunde dock bistå med medicin så att vi kunde beskåda den lätt makabra påskdagsprocessionen.  

Dagarna inleddes med en rejäl frukost. Den stod vi på hela dagen om vi åt några tapas eller en glass. En civiliserad middag bör inledas med soppa och så var fallet dagligen fallet. I övrigt har det blivit mycket fisk och räkor. Efter påsk blev det sommarvarmt och vi stortrivdes i våra solstolar tillsammans med våra böcker.

Sista dagen fick vi en rejäl överraskning – ett strömavbrott som varade i 15 timmar i hela Spanien och Portugal. Det fick givetvis följdverkningar dagen efter. Dock blev flyget bara en timme försenat. Värre var det när vi landade på Kastrup. Den beställda hjälptransporten av Akki uteblev i över en halvtimme. Det medförde att vi missade ett tåg till Malmö och att de två följande var inställda. Perrongen på Kastrup blev alltmer packad. Därefter fick vi inte plats på tåget som äntligen kom efter en timmes väntan. Som tur var kom ett nytt tåg fem minuter senare. Trötta men nöjda kom vi hem strax innan midnatt. Till all lycka hade di Blåe vunnit en match.

Siste april ägnades åt en del läkarbesök, att fylla tvättmaskinen och allmän rekonditionering inför det stundande mötet med gamla lundavänner för 61:a gången. Våra kroppar är visserligen inte lika pigga som för 6 decennier sedan – men vi har ändå lika roligt tillsammans.

Eftersom Jens och Vincent var på besök i Höllviken var det självklart att hälsa på. Ola, Carina och Fredde anslöt. Jens och Ola jobbade på bra med motorsågen. Det blev mycket ved till brasan. Fredde och Vincent roade sig på studsmattan. Jens hann också med att rensa upp och städa i “vedboden”. Det var välbehövligt och blev några vändor till tippen. Jens och Vincent kunde nöjda och trötta köra hem.

Vi har också hunnit med ett besök på akuten. Akki fick plötsligt kraftigt näsblod som inte ville upphöra. Vi hade tur. Inga köer utan direkt in för behandling och stopp på blödningen.

Tyvärr blir det inget stopp på blödningen för MFF. En pinsam förlust på hemmaplan mot Brommapojkarna. Kallt och eländigt. Bättre var det dagen efter. Konsert på Palladium med favoriterna Jan Lundgren och Nils Landgren. Där behövs inga långkalsonger för att hålla värmen och humöret uppe. Måtte det bara inte ha varit den sista konserten på Palladium, som beskedet är just nu. Det är den pampiga och utmärkta klassiska salongen för bra för att behöva gå i graven.

Nu njuter vi av ljuset, grönskan och våren som äntligen är på väg.

På Påskdagsmorgon gick Anders ur tiden efter ett mycket långt och innehållsrikt liv.

Självklart var det Anders älskade Ingrid som introducerade honom i vår familj. Det blev begynnelsen till en mycket långvarig vänskap. Under Anders alla år utomlands blev det av naturliga skäl glest mellan mötena – men det var alltid lika lätt att återknyta och fortsätta samvaron och lyssna på hans och familjens internationella erfarenheter.

Anders var alltid en charmant värd som visade alla gäster uppmärksamhet och noggrant introducerade de välvalda vinerna till maten. Anders var alltid en mycket omtyckt gäst. Anders älskade kalas och lät sig alltid väl smaka – utom surströmming! Dock kom Anders och Ingrid alltid på den årliga ritualen Silverfiskens vänner – trots sin minst sagt skeptiska inställning till surströmming.

Det var många andra stora fester tillsammans. Vi minns särskilt en fest som Anders räddade från en fullständig katastrof. Det var dukat utomhus i Höllviken. Kvällsvädret var strålande och gästerna på gott humör tills det plötsligt blev en sällan skådad mygginvasion. Det blev alltmer plågsamt. Anders tog resolut kommandot och beordrade alla att hjälpa till att flytta inomhus. Därefter kunde festen fortsätta i sedvanlig god oordning.

La Parette var i många år Anders och Ingrids hem. Anders var alltid lika stolt över sin olivodling där och visade gärna även sin orkidéesamling. Deras gästfrihet utsträckte sig där även till Jens, som en höst hjälpte till att ta hand om Gustaf och Louise. Under somrarna återvände Anders och Ingrid till Skanör. Ola och Carina med vänner kunde då under en sommarvecka tillsammans med sina vänner få tillgång till allt vad La Parette kunde erbjuda. Anders höll sig alltid väl underrättad om våra barn och barnbarns väl och ve. Det är få förunnat att ha sådana vänner.

Under senare år kom vi alltmer att uppskatta samvaron på tu man hand. Anders och vi kunde då hänge oss om samtal om livets stora och små glädjeämnen och sorger. Inte sällan spårade samtalen in på gamla tider i Malmö. Att det inte var bättre förr var vi ofta överens om – men inte alltid om vägen framåt.

Nu har Anders druckit sin sista G&T. Anders hade en stor tillit i sin gudstro och inväntade med tillförsikt sin bortgång.

Sverige är enligt flera olika mätningar världens mest sekulariserade land. Inget är heligt. T.ex. allsvenskfotboll kan numera utan vidare spelas på 1:a maj och Långfredag. Det betyder emellertid inte att di Himmelsblåfansen undgår Herre Jesu Kristi lidande på korset på Långfredagen. Gårdagens match mot Sirius gav syn åt sägnen. Kryss!

Årets påsk är ingen familjehögtid. Ola o Carina i Torrevieja, Fredde någonstans i Stockholms skärgård, Johanna kvar i Norrköping, Jens och Vincent i Höllviken för att ”vårstäda” och Shasha och Nova hemma i Göteborg. Jens och Vincent kunde ta en paus och utnyttja vårt årskort för ett besök på Stadion och himmamatchen. Synd bara att Vincent inte fick uppleva den riktiga feststämningen.

Det har varit som förkylt. Efter några dagar med feber, snuva, rejäl hosta och inomhusläge är det åter dags att gå ut och njuta av solen. 

GLAD PÅSK!

Veckan och dagen innan avresan blev oväntat hektisk. Som vanligt började vi packningen i god tid. Det visade sig vara ett klokt beslut. Jag skulle äntligen hinna med ett välbehövligt hos tandhygienisten som avlöpte väl. Ett lite försenat födelsedagskalas hos Fredde hann vi dessbättre med, liksom ett besök på Malmö Live i samband med invigningen av en ny Steinwayflygel som ”Plantan” donerat. Det blev inte bara Ravel och Gershwin utan även en ung skicklig jazzpianist (som jag tyvärr just nu glömt namnet på). Min nionde covidvaccinering hann jag också med liksom en efterlängtad och trevlig lunch hos Nilssons med skörd av ramslök, som Akki hann ta hand om innan avresa.

Allt detta var inplanerat. Det var inte inplanerat att Akki på söndagen skulle bita av en plomb och inte heller att vi skulle bli bjudna på 97-årskalas på måndagen innan avfärd. Dessutom var det säsongens första himmamatch mot Elfsborg som vi hoppades hinna med.

Som tur var fick Akki en akuttid hos tandläkaren på måndagsförmiddagen. Hon hann precis hem så att vi kunde fortsätta till Victoria Park och en sängliggande Anders som dock lät sig väl smaka av champagnen och någon laxsnitt. Måmga av barnen var där liksom några andra vänner. Det var lite sorgesamt att Anders inte kunde delta fullt ut – men gläädjande att han uppskattade uppvaktningen.

Därefter hem för ombyte till långkalingar och rejält påpälsade för att inte frysa. Ett baklängesmål på straff efter en knapp halvminuts spel var ingen höjdpunkt. Till slut vann ”di Himmelsblå” efter krampaktigt ruffigt spel med 2-1. Vi kunde ta ss hem nöjda och glada. Av med långkalsongerna, som jag förhoppningsvis inte kommer att behöva på ett bra tag.

Efter några dagar med sol, värme och bad i poolen – deesvärre tillsammans med mina hörapparater (som klarade doppet!) har det i natt och nu på förmiddagen regnat. Nu håller det på att klarna upp. Nu ska vi ha det lugnt och skönt, gå till duka bord och bli bortskämda.

Tre månader efter Akkis ablation i Danmark var det i veckan äntligen dags för utvärdering av insatsen. Även om Akki vid återkommande tillfällen haft rejäla pulsrusningar har de varit snabbt övergående. Något besök på akuten har inte varit aktuellt. Enligt läkarvetenskapen har ablationen varit framgångsrik och någon ytterligare är inte aktuell. Däremot ska medicinlistan ses över. Det var så uppmuntrande besked att vi omedelbart bokade en efterlängtad resa till sol och värme – trots att det innebär att vi missar två av ”di Blåes” hemmamatcher, en alltid lika trevlig sammankomst med Malmö Nations Vänner och Akki en symässa. Att prioritera är svårt såväl inom politiken som det privata.

Efter den onödigt spännande cupsemifinalen mot Göteborg har jag drabbats av en efterhängsen brakförkylning med tillhörande muskelvärk och växlande feber. Nu hoppas jag att den utskrivna hostmedicinen ska få bukt med den värsta skrällhostan.

Men vi går mot ljusare tider. Vi har passerat vårdagjämningen och om det inte är mulet vaknar vi med solen i ögonen. Sakta men säkert går vi mot bättre tider.

Ola och Carina med barn har helskinnade återvänt från sin sedvanliga ”frakturvecka” i Alperna. Johanna har dessutom klarat kurserna från sitt Romäventyr. Jens företag vann upphandlingen i Region Stockholm så nu tar det svettiga implementeringsarbete sin början för företaget.

För ett par veckor sedan fick jag och Akki en inbjudan till Malmö Nations vårbal ”till åminnelse av Christian den Godes frälsning av Stockholm 1520”. Historiens vingslag gör sig påminda. Det kom mig att tänka på en graffitiuppmaning på Latinskolans gympalokal: ”Skåne fritt från spisstrutar” som jag uppmärksammade när jag skjutsade Jens från Kulladal till hans träningspass i gympalokalen. Uppmaningen aktualiserades igen när Akki och jag äntligen kunde utnyttja ett frikostigt presentkort på en av Möllans bästa krogar. Inte var det mycket malmöitiska som talades – det var mycket 08-tungomålstalande. Men maten var lagad med omsorg och kärlek. Vi lät oss inte störas utan njöt av maten. De senaste dagarna har vi varit i valet och kvalet. Valet mellan musik och kvalfotboll för ”di Blåe”. I lördags spelade MFF:s damlag oavgjort mot Rosengård. Vi valde funkig körsång på Victoria. I måndags var det herrlagets tur att vinna sin kvalmatch mot Elfsborg. Det blev MNBB istället. På söndag när det är semifinalmatch mot Göteborg är det ingen musik som konkurrerar. Det blir långkalsong på. Våren gäckar oss även om påskliljorna börjar slå ut.

Många av mina idoler kommer från USA. Jesse Owens och alla hans senare efterföljare på 100 meter och i längdhopp. Musikaliskt har Armstrong, Billie Holiday, Ella F öppnat mina öron – för att nu bara nämna några. En gång i tiden ”älskade” jag nyheter från –”over there”. Tro det eller ej men Coca Cola var nytt och kom från USA. Jag läste i övre tonåren Kerouac På drift och De underjordiska. I gymnasiet fick jag lära mig att USA var demokratins vagga. Hösten 1962 följde vi med andlös spänning på lunchrasterna via en skraltig högtalare på vårt fik hur sovjetryska fartyg närmade sig Kuba med kärnvapenmissiler; hur Kennedy till slut fick dem att vända. Jag längtade till USA. 1966 fick Akki och jag möjlighet att jobba i USA som lägerledare tillsammans med jämnåriga amerikaner. Tiden avslutades med en rundresa i några av de östra delstaterna där vi var övernattade i medelklassfamiljer. Den ljusa bilden av USA fick en del grå schatteringar.

Rasdiskrimineringen och klasskillnaderna var uppenbara. Den växande inblandningen av USA i konflikten i Sydostasien var ännu inte förstasidesnyheter. Samtidigt fanns flera av de världsledande demokratiforskarna i USA. Många, många i USA och västvärlden läste statsvetenskap och fördjupade sig i bland annat demokratiforskning och internationell politik.    

I USA har bra och dåliga presidenter valts. Fram till för några år sedan har de accepterat valnederlag. Muren föll och vi trodde på en bättre värld. Vi började inse allvaret i klimathotet men utvecklar nya tekniker för att ersätta kol och kärnkraft. Nya imperier började byggas med stöd av de växande teknologijättarna som inte bara har enorma ekonomiska resurser jämförbara med staters utan även börjar få ett informationsmonopol. Att staten och informationsteknologin växt samman i Kina och Ryssland är tydligt. Men att statsmakten och techoligarkerna ogenerat uppträder tillsammans i USA inger mig rädsla. Att USA:s vicepresident oförblommerat påstår att det största hotet mot Europa inte kommer från Ryssland eller Kina utan inifrån Europa är häpnadsväckande. Europa har för många invandrare, homosexuella, klimathotet är en chimär, vi begränsar yttrandefriheten osv. Ett exempel är med en totalt vilseledande uppgift att vi dömer en man för koranbränning. Han dömdes för hets mot folkgrupp. 

Ändå har jag inte nämnt USA:s nya imperialistiska ansatserna om att göra Kanada till den 51:a delstaten, köpa Grönland, Panamakanalen och göra Gaza till ett nytt Rivieran. Den växande symbiosen mellan den politiska makten i Kina, Ryssland och USA och techjättarnas i samma staters ökande kontroll av algoritmerna på nätet gör mig mycket orolig.

Kan (och vill) övriga västvärlden stå emot? Tycker vi att vår nuvarande, gällande yttrandefrihet och demokrati är så grundläggande att vi är beredda att betala ett högt pris för att försvara den? Är våra barn beredda att betala priset? Våra barnbarn?

Var kampen för demokrati förgäves? Blir demokrati bara en parentes? Vem kommer att bestämma vilka som blir de nya idolerna?