För några dagar kunde vi få intrycket att Malmö var världens centrum när Eurovision Demonstration Contest drabbade stan. På det hela taget avlöpte den upphaussade krigsstämning jämförelsevis lugnt. Hamaskramarnas demonstrationer mot Israel lyckades inte samla de massor som arrangörerna räknat med. Den internationella – danska och norska – polisiära närvaron var det mest påtagliga inslaget i Malmö. En missräkning för media som hysteriskt piskat upp förväntningarna på upplopp. Eller som vi lakoniskt brukar formulera det i Malmö: A va då va?
Akki och jag har börjat återgå till det nya normala med deltagande i årsmöten av skiftande kvalitet; bostadsrättsföreningens som inleddes med en torftig men mättande bit mat och avslutades med saggiga årsmötesförhandlingar till skillnad från ”Plantans” som inleddes med effektiva årsmötesförhandlingar och avslutades med en utmärkt supé i Rådhusets paradsal. Demokrati när den är som bäst är inte pajkastning men gärna fest.
Det nya normala är också att kulturen får sitt med våra litteratursammankomster med god litteratur och tillhörande tilltugg, teaterbesök på Intiman och sist men inte minst uppföljningar av våra krämpor. Häromdagen var jag kallad till ett uppföljande besök efter min svimning och inläggning på akuten. Vetenskapen gjorde sitt bästa för att framkalla ett svimningsanfall hos mig – inte ens nitroglycerin hjälpte. Jag tappade ”bara” lite fokus. Vi får se vad läkarvetenskapen i sinom tid kommer fram till. Bättre gick det för doktorn som opererade bort en liten men irriterande utväxt ovanför överläppen. Nu slipper jag skaffa mig mustasch.
Kanske det nya normala också är att ”di Blåe” vinner inte bara cuppajävelen återkommande utan även Allsvenskan. Det ser onekligen lovande ut – även om man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten.
