Vi hade två goda skäl att resa till Linköping; dels ville vi självklart se, hålla och lukta på vårt nya barnbarn, dels ville vi gratulera sonen till att ha fyllt femtio. Vi hade köpt tågbiljetter till Linköping i mycket god tid. Men Akki hamnade på sjukhus och hann visserligen komma hem innan den planerade avfärden. Akki var dock rejält medtagen och vi ställde in hennes resa ganska omedelbart. Vi avvaktade med min tills vi var säkra på att återhämtningen gick som planerat. Vi handlade hem mat till Akki och jag kunde omboka min biljett för avresa en dag senare. Trist för Akki men kul för mig.
Femtioåringen visade sig plötsligt se 10 år yngre ut. Han hade rakat av sig skägget! Dock var hans kinder inte lika rosiga som Novas; det nyfödda underverket. Vincent visade redan att han höll på att växa in i rollen som stolt storebror. Shasha höll på att återhämta sig även om det fortfarande var lite si och så med nattsömnen.
Kusinen Johanna anslöt på tisdagen dels för att hjälpa till att underhålla Vincent, dels för att följa med Jens på Shashas presentkonsert. De båda kusinerna hade kul tillsammans. Jens och Johanna njöt av ”Les Miserable” en titel som definitivt inte anspelar på vare sig den nyblivne femtioåringen eller Nova.
Efter att vi vinkat av Johanna för hennes färd till matte- och programmeringskurser tog oss Vincent och jag till museet för att besöka barnutställningen ”Viljans värld”. Skrattspeglar och en klättervägg i all ära – men där vi stannade längst och funderade var vid en stenåldersgrav där skeletten av mamma, pappa och en hund låg. Barnets reflektioner: Dör alla? När dör man? Varför dör man? Vi fick lite perspektiv på livet – det nya och det gamla. Det var med en liten tår i ögat jag satte mig på tåget efter trevliga dagar tillsammans med Eklundharna i Östergötland. Strax hade jag passerat det snöiga Småland och kom till det allt grönare Skåne och Malmö med utslagna vintergäck, snödroppar och påskliljor som börjar sticka upp. Och inte minst en allt friskare Akki.
