Det har verkligen varit ett osedvanligt ovanligt år.
För ett år sedan firade vi jul och nyår med mycket ostron, sol och salta bad. Vi satt på vår altan i Thailand i de varma kvällarna och hade mycket planering med ritningar av kök, bad- och dusch till vår nya lägenhet. Akki hade någorlunda återhämtat sig efter den andra höftledsoperationen och vi levde upp av planeringsdiskussionerna. Vi var i den första glada planeringsfasen men lite osäkra på vilka restriktioner som bostadsrättföreningen hade avseende våtutrymmena. Ombyggnaden av köket var påfallande oproblematiskt för oss så snart vi lärt oss hantera IKEAS ritprogram – som var ett större problem.
Smolken i glädjebägaren var de mycket oroande nyheterna om Ingrids alltmer försämrade tillstånd. Väl hemkomna blev det några sista besök hemma hos en allt tröttare Ingrid – och en alltmer ledsen Anders.
Akki och Anki kom iväg på deras sedan lång tid tillbaka bokade resa till Jokkmokks marknad. Akki var överväldigad när hon återvände från kylan och mörkret. Hantverkarna var i full gång med att bygga badrum efter våra önskemål. Samtidigt höll covid19 på att komma allt närmre.
Ingrids begravning blev ett osedvanligt vackert farväl till en över 60-årig vänskap. Vi var många som delade sorgen. Några dagar senare hade det bara varit möjligt för några få att dela minnena av Ingrid.
Precis innan de stora ”råden och rekommendationerna” för 70-plussares att begränsa sitt umgänge kom hann vi med ett besök hos Vincent i Linköping. Jens hade äntligen fått napp på ett spännande jobb och Shasha slet på med sitt projekt, sina patienter och dokumentation för sin examensuppsats.
Men plötsligt gick luften ur oss alla – trots återkommande samtal med byggare, besök på Ikea, byggmarknader för att ta ställning till stora och små oväntade beslut. Vi höll avstånd, vi tvättade och spritade händer och sociala aktiviteter tvärstoppade. Inga litteraturjuntor, inga Nisses småpågar, inget Första maj gäng, inget firande av Islands nationaldag, inga hemmamatcher med ”di Himmelsblå”.
Och ingen sedvanlig undervisning för Johanna inför studentexamen. Sedvanlig uppvisning med Malmöflickorna inhiberad. Och inställd studentresa till Prag, ingen studentbal, inget lastbilsflak runt gatorna och en avskalad – men lyckad – studentfest på Nybogatan med Farmor och Farfar på respektingivande avstånd. Men med en mycket närvarande pojkvän.
Hantverkarna blev till slut klara och vi kunde försiktigt börja flytta in. Men först en sista sommar i Höllviken. Vi kom överens med Jens och Shasha om köpeskillingen för Höllviken och allt var klart med mäklaren och banken. Trodde vi. Snopna och frustrerade återvände vi till Höllviken. Där väntade en ny överraskning. Dagen innan hade Shasha och Jens gift sig borgerligt i växthuset. Vi fick ståpäls av glädje, det nyss inställda bubblet plockades fram och vi kunde fira.
Det blev en solig, varm och regnfattig sommar och plötsligt tog vatten i vår egen brunn slut – eller hade hydroforen lagt av? Gräsmattan blev plötsligt lika brun som grannens och blommorna började sloka. Men vi fortsatte att tvätta händerna i det kommunala vattnet och hålla avstånd – även på stranden. MFF började äntligen att vinna matcher – fortfarande utan den 12:e spelaren.
Vi började bo in oss på 14:e våningen och förundrades ständigt över den ständigt föränderliga utsikten med skiftande väderleksförhållanden.
Vi hade börjat gå på ett par konserter och en teaterföreställning och hoppades på bättre tider. Plötsligt tog pandemin ny fart och det blev tvärstopp igen. Inget surströmmingskalas, ingen Mårten med klanen, ingen färd till Linköping för att fira Vincents treårsdag, inget glöggkalas till Lucia på Nybogatan och inget firande på stadion när MFF tog sitt efterlängtade guld. Och till slut stod det klart att det inte blir mer Trump. Det sörjer vi inte.
Däremot gjorde sorgen sig påmind igen när min gamle klasskamrat plötsligt dog. En vecka tidigare hade han skickat en epost till mig med rubriken ”Jag finns”. Han hade varit utan fungerande epost i en vecka. Vi hann byta några sista korta rader. Nu blir det inget mer.
Det sedvanliga julfirandet blir också inställt, liksom Malmö stads fyrverkeri på Nyårsafton som vi trodde vi skulle kunna njuta av. Vi hoppas fortfarande at vi ska kunna se planetkonjunktionen från vårt köksfönster https://sverigesradio.se/artikel/7611721 Väderprognoserna är tyvärr inte lovande.
Julpyntet har kommit fram, glöggen är blandad och klar och dukar, den senapsgravade sillen provsmakad, lutfisken står på lut, servetter, lakan och örngott är manglade i bostadsrättsföreningens magnifika stenmangel. En sällsynt lyx.
Innan julfirande börjar eller när julmyset blir alltför påfrestande lyssna gärna på Claes Jansson med Bohusläns Big Band i ”Sankta Claes Blues” Melodin känner ni säkert igen. https://music.youtube.com/watch?v=xQHgh8GaObE&list=RDAMVMxQHgh8GaObE
Till slut tillönskas alla trogna och otrogna läsare trots allt en riktigt GOD JUL samt ett GOTT och BÄTTRE 2021.
