2015-09-22 en bit söder om Moab (Elk Grove)
På sin födelsedag väcktes Akki som vanligt brutalt med sång och en kopp kaffe på sängen. Vi befinner oss nu i delstaten Utah och det är svårt att få tag på vin och sprit. Akki fick således klara sig utan mousserande vin till frukost. Staten namn gör verkligen skäl för begreppet ”inte ett jota”! https://sv.wikipedia.org/wiki/Jota#.22Inte_ett_jota.22
En present hade jag lyckats smuggla förbi hennes allseende ögon – ett par biljetter till en föreställning av ”Top Hat”. Mycket passligt eftersom vi passerat ”Mexican Hat”.2015-09-22 en bit söder om Moab (Elk Grove)
På sin födelsedag väcktes Akki som vanligt brutalt med sång och en kopp kaffe på sängen. Vi befinner oss nu i delstaten Utah och det är svårt att få tag på vin och sprit. Akki fick således klara sig utan mousserande vin till frukost. Staten namn gör verkligen skäl för begreppet ”inte ett jota”! https://sv.wikipedia.org/wiki/Jota#.22Inte_ett_jota.22
En present hade jag lyckats smuggla förbi hennes allseende ögon – ett par biljetter till en föreställning av ”Top Hat”. Mycket passligt eftersom vi passerat ”Mexican Hat”.
Frukosten på motellet The Lizard var verkligen en god överraskning – med hembakade varma degbakelser med god frukostfyllning. En bra start inför besöket på Valley of the Gods. Färden gick på på en smal väg full av röd lössjord. Vägdammet yrde trots att det inte gick att köra särskilt fort. Den vita bilen blev rödflammig. Det var många spektakulära sandstensformationer som satte fantasin i rörelse.
Efter ett par timmar på en skumpig väg med många stopp var det skönt att komma ut på en asfalterad väg.
På väg mot Nationalparken The National Bridge Park körde vi längs den väg som anlades för att transportera uran till Los Alamos i Negevöknen. Det var en svindlande väg med makalösa utsikter. Vi var ca 3000 meter över havet – som vi inte kunde se.
Sent på eftermiddagen passerade vi till Blading för att fortsätta mot vår cabincottage 3 mil söder om Moab. Där passade vi även på att proviantera inför våra kommande övernattningar. Eftersom det inte blivit någon lunch letade vi desperat efter ett ställe att äta på. Vi hittade till slut en liten restaurang som inte bara serverade mat utan där det t.o.m. gick att få öl och lokalt vin. det var ju trots allt Akkis födelsedag. Vi valde öl eftersom vi grovt misstrodde det lokala vinet. Akki valde givetvis pasta och jag en lokal hamburgare med en antikärnvapen symbol inbränd på locket. Det var ett gott skäl att äta en amerikansk hamburgare på den gamla uranleden.
Frukosten på motellet The Lizard var verkligen en god överraskning – med hembakade varma degknyten med god fyllning. En bra start inför besöket på Valley of the Gods. Färden gick på på en smal väg full av röd lössjord. Vägdammet yrde trots att det inte gick att köra särskilt fort. Den vita bilen blev ödflammig. Det var många spektakulära sandstensformationer som satte fantasin i rörelse.
Efter ett par timmar på en skumpig väg med många stopp var det skönt att komma ut på en asfalterad väg.
På väg mot Nationalparken The National Bridge Park körde vi längs den väg som anlades för att transportera uran till Los Alamos i Negevöknen. Det var en svindlande väg med makalösa utsikter. Vi var ca 3000 meter över havet – som vi inte kunde se.
Sent på eftermiddagen passerade vi till Blading för att fortsätta mot vår cabincottage 3 mil söder om Moab. Där passade vi även på att provinatera inför våra kommande övernattningar. Eftersom det inte blivit någon lunch letade vi desperat efter ett ställe att äta på. Vi hittade till slut en liten restaurang som inte bara serverade mat utan där det t.o.m. gick att få öl och lokalt vin. Vi valde öl. Akki valde givetvis pasta och jag en lokal hamburgare med en antikärnvapen symbol inbränd på locket. Det var ett gott skäl att äta en amerikansk hamburgare på den gamla uranleden.
