The thoughts of Eklundh

Tre månader efter Akkis ablation i Danmark var det i veckan äntligen dags för utvärdering av insatsen. Även om Akki vid återkommande tillfällen haft rejäla pulsrusningar har de varit snabbt övergående. Något besök på akuten har inte varit aktuellt. Enligt läkarvetenskapen har ablationen varit framgångsrik och någon ytterligare är inte aktuell. Däremot ska medicinlistan ses över. Det var så uppmuntrande besked att vi omedelbart bokade en efterlängtad resa till sol och värme – trots att det innebär att vi missar två av ”di Blåes” hemmamatcher, en alltid lika trevlig sammankomst med Malmö Nations Vänner och Akki en symässa. Att prioritera är svårt såväl inom politiken som det privata.

Efter den onödigt spännande cupsemifinalen mot Göteborg har jag drabbats av en efterhängsen brakförkylning med tillhörande muskelvärk och växlande feber. Nu hoppas jag att den utskrivna hostmedicinen ska få bukt med den värsta skrällhostan.

Men vi går mot ljusare tider. Vi har passerat vårdagjämningen och om det inte är mulet vaknar vi med solen i ögonen. Sakta men säkert går vi mot bättre tider.

Ola och Carina med barn har helskinnade återvänt från sin sedvanliga ”frakturvecka” i Alperna. Johanna har dessutom klarat kurserna från sitt Romäventyr. Jens företag vann upphandlingen i Region Stockholm så nu tar det svettiga implementeringsarbete sin början för företaget.

För ett par veckor sedan fick jag och Akki en inbjudan till Malmö Nations vårbal ”till åminnelse av Christian den Godes frälsning av Stockholm 1520”. Historiens vingslag gör sig påminda. Det kom mig att tänka på en graffitiuppmaning på Latinskolans gympalokal: ”Skåne fritt från spisstrutar” som jag uppmärksammade när jag skjutsade Jens från Kulladal till hans träningspass i gympalokalen. Uppmaningen aktualiserades igen när Akki och jag äntligen kunde utnyttja ett frikostigt presentkort på en av Möllans bästa krogar. Inte var det mycket malmöitiska som talades – det var mycket 08-tungomålstalande. Men maten var lagad med omsorg och kärlek. Vi lät oss inte störas utan njöt av maten. De senaste dagarna har vi varit i valet och kvalet. Valet mellan musik och kvalfotboll för ”di Blåe”. I lördags spelade MFF:s damlag oavgjort mot Rosengård. Vi valde funkig körsång på Victoria. I måndags var det herrlagets tur att vinna sin kvalmatch mot Elfsborg. Det blev MNBB istället. På söndag när det är semifinalmatch mot Göteborg är det ingen musik som konkurrerar. Det blir långkalsong på. Våren gäckar oss även om påskliljorna börjar slå ut.

Många av mina idoler kommer från USA. Jesse Owens och alla hans senare efterföljare på 100 meter och i längdhopp. Musikaliskt har Armstrong, Billie Holiday, Ella F öppnat mina öron – för att nu bara nämna några. En gång i tiden ”älskade” jag nyheter från –”over there”. Tro det eller ej men Coca Cola var nytt och kom från USA. Jag läste i övre tonåren Kerouac På drift och De underjordiska. I gymnasiet fick jag lära mig att USA var demokratins vagga. Hösten 1962 följde vi med andlös spänning på lunchrasterna via en skraltig högtalare på vårt fik hur sovjetryska fartyg närmade sig Kuba med kärnvapenmissiler; hur Kennedy till slut fick dem att vända. Jag längtade till USA. 1966 fick Akki och jag möjlighet att jobba i USA som lägerledare tillsammans med jämnåriga amerikaner. Tiden avslutades med en rundresa i några av de östra delstaterna där vi var övernattade i medelklassfamiljer. Den ljusa bilden av USA fick en del grå schatteringar.

Rasdiskrimineringen och klasskillnaderna var uppenbara. Den växande inblandningen av USA i konflikten i Sydostasien var ännu inte förstasidesnyheter. Samtidigt fanns flera av de världsledande demokratiforskarna i USA. Många, många i USA och västvärlden läste statsvetenskap och fördjupade sig i bland annat demokratiforskning och internationell politik.    

I USA har bra och dåliga presidenter valts. Fram till för några år sedan har de accepterat valnederlag. Muren föll och vi trodde på en bättre värld. Vi började inse allvaret i klimathotet men utvecklar nya tekniker för att ersätta kol och kärnkraft. Nya imperier började byggas med stöd av de växande teknologijättarna som inte bara har enorma ekonomiska resurser jämförbara med staters utan även börjar få ett informationsmonopol. Att staten och informationsteknologin växt samman i Kina och Ryssland är tydligt. Men att statsmakten och techoligarkerna ogenerat uppträder tillsammans i USA inger mig rädsla. Att USA:s vicepresident oförblommerat påstår att det största hotet mot Europa inte kommer från Ryssland eller Kina utan inifrån Europa är häpnadsväckande. Europa har för många invandrare, homosexuella, klimathotet är en chimär, vi begränsar yttrandefriheten osv. Ett exempel är med en totalt vilseledande uppgift att vi dömer en man för koranbränning. Han dömdes för hets mot folkgrupp. 

Ändå har jag inte nämnt USA:s nya imperialistiska ansatserna om att göra Kanada till den 51:a delstaten, köpa Grönland, Panamakanalen och göra Gaza till ett nytt Rivieran. Den växande symbiosen mellan den politiska makten i Kina, Ryssland och USA och techjättarnas i samma staters ökande kontroll av algoritmerna på nätet gör mig mycket orolig.

Kan (och vill) övriga västvärlden stå emot? Tycker vi att vår nuvarande, gällande yttrandefrihet och demokrati är så grundläggande att vi är beredda att betala ett högt pris för att försvara den? Är våra barn beredda att betala priset? Våra barnbarn?

Var kampen för demokrati förgäves? Blir demokrati bara en parentes? Vem kommer att bestämma vilka som blir de nya idolerna?

De senaste veckorna har det varit blåsigt, kallt och grått, grått, grått. En ljusglimt var Novas 2-årskalas – även om bilfärden med Ola och Carina till och från Göteborg huvudsakligen gick genom dimma och duggregn. Att träffa barn och barnbarn och barnkalas tillika är alltid kul – även om stojet ibland blir öronbedövande.

Kursen om Malmös historia är avklarad. Något lite mer sammanhang från sillastaden, till begynnande industristad med hantverkare, över tobaks- och sockerfabriker, bryggerier och småindustrier, till Cementa, PLM och inte minst Kockums. Hur arbetarrörelsen och näringslivet tidigt ”kom överens”. Hela tiden expanderande tills industrinedläggningarna och tomma lägenheter på 1980-talet. Det tog såväl privata entreprenörer som politiker på sängen. Än en gång blev det ”borgarfred” – sossar, borgare och byggentreprenörer kom överens om att försöka göra Malmö till en industriell postindustriell kunskapsstad med universitet och kunskapsintensiva företag. På 1800-talet var det torpare och lantarbetare från den omgivande landsbygden plus driftiga danskar och tyskar som byggde industristaden. Idag kommer invandrarna från hela världen både till den kunskapsintensiva sektorn som till den arbetsintensiva offentliga och privata servicesektorn. Klyftorna ökar igen.

Så har jag tillsammans med två gamla kollegor behövt författa ytterligare en nekrolog över en gammal kollega. Det är en särskild skrivövning med på ett mycket begränsat utrymme. En prövande stilövning för skribenter som är vana att ha många frihetsgrader i sitt skrivande.

I vårt dagens Malmö har de dagliga rutinerna annars äntligen börjat återgå i mer normala gängor med Akkis två vävstugor, våra bokcirklar, konsertbesök och den sedvanliga snålblåsten. I Malmö är himlen inte alltid ljusblå – inte ens över Stadion?

Så lyser det över Stadion för att gräset ska bli grönare till torsdag när det är dags för match mot Twente

För snart ett år sedan körde vi hem i hällregn vid tolvslaget och ingången till detta år. Jag körde hem Akki från akuten där hon just fått en elkonvertering. Det blev fler besök på akuten under året; men tillslut ett besök i Danmark och en hitintills lyckad ablation men med av läkarna inte oväntade kortvariga pulshöjningar.

Akkis 80-årsfirande blev utdraget med början på Sofiero i juli med barn och barnbarn och slutade efter Mårten och MFF:s guld med vännerna från Dalby. Där emellan hade vi hunnit med att fira med andra vänner och en sväng med Hurtigruten till Kirkenes.

Jens och Shasha har flyttat till Göteborg. Ola och Carina – och utomhuskatten Tigris – har funnit sig tillrätta i sin centrala stadslägenhet. Johanna har tillbringat hösten i Rom på sitt Erasmusstipendium och återvänder i slutet av januari till det ordinarie programmet i Norrköping.

Akki har under året regelbundet besökt sina två vävstugor, fortsatt med silversmide, vattengympa, månadsvis haft lunchträffar med forna kollegor och med sin bokcirkel.

Själv har jag – vid tjänlig väderlek – tagit mina promenader i Pildammarna. Men det har varit ont om den tjänliga väderleken de senaste veckorna? Det har varit många besök på biblioteket – hemmet och bokhyllorna tål inte fler inköp av analoga böcker. Släktforskningen har fortsatt även om det blir allt trögare desto längre bak i tiden jag kommer. Antingen är arkivmaterialet vattenskadat, av andra skäl otydligt eller helt enkelt icke-befintligt. Uppbrunnet? Jag har haft mina regelbundna träffar med min ”Litteraturjunta” och sammankomster med ”Nisses småpågar” som för några dagar sedan blev ytterligare decimerad. Den förste av oss som blev rekryterad till Statsvetenskapliga institutionen avled efter en kort tids sjukdom. Dessutom träffade jag oväntat många från den gamla studentklassen när vi samlades för att fira att vi för 60 år sedan tog studenten. Under hösten har jag återigen blivit student ”Malmö historia” med två tentor. Den första blev godkänd ”utan darr på ribban”, den andra examineras om ett par veckor – nästa år således.

Utöver att vi följt nästan alla di Blåes himmamatcher på Stadion har vi glatt oss åt att MNBB åter spelar på Malmö Live/Kuben, besökt Ystad jazzfestival på dess teater, på det nästan lika fina Palladium där vi bl.a. lyssnat på Lundgren o Landgren och sönerna till Jan Johansson spela Jazz på svenska. Min hörapparat kommer väl till pass, eftersom den inte bara kan reducera buller utan även ställas in på musik. Teater på Intiman med monologen ”Bang” var en höjdare.   Några biobesök har det också blivit – ”Den sista resan” tyckte vi mycket om för sin värme och humor som ibland var ganska tragikomisk.  Kalle Linds revy på Amiralen (Nöjesteatern) var vi också nöjda med. Det var vår tur att ha ”Första majgänget” på besök på 14:e våningen. Det blev lyckat – trots att (eller tack vare?) – vi fortfarande har snaps och punsch kvar efter kalaset. Sedvanlig surströmmingsfest och Mårtensfirande. Ett mer bullrigt och stojigt kalas var Vincents i Göteborg, när han fyllde 7 år. Kul var det – men vi var trötta efteråt trots att vi inte gjort ett handtag.

Nu förstår jag varför pensionärer alltid har fulltecknade agendor – och ändå är mycket utelämnat. Vi får varva ner 2025 och ta semester från pensionärslivet.

Akkis födelsedagsfirande började i juli på Sofiero och har sedan fortsatt i lagom proportioner fram till i mitten av november. Uppvaktningen och firandet blev då dubbelt eftersom vännerna från Dalby påpassligt uppvaktade med en tårta från Helsingborg (!) till åminnelse av att Mesta Mästarna återigen vunnit allsvenskan. Ola var inte sen att ta omvägen över Lagmansgatan för att hämta sin och Carinas andel. Tårtan var som ”bespisningsundret”, det blev en rejäl bit över till göteborgarna, som kunde njuta av den dagen efter.

Dagen efter bar det av med tåg till Göteborg för att påbörja nytt födelsedagsfirande för Vincent 7 år. Vi hade knappt hunnit lämna Lund förrän det började snöa ymnigt och det blåste rejält. Vi var tacksamma att vi valt tåg istället för bil. Vincents barnkalas blev lyckat med många vuxna och ännu fler paket och stimmiga barn. Det var kul men skönt att vi valt att bo på hotell.  Lugnare är det att fira svärdotterns födelsedag inte minst med traditionsenlig “Farmor Karinkrans” och jennykaka.

Vi har hunnit med en del kultur också: Vivian Buzcek på Palladium, MNBB på Malmö Live och en spännande litteraturtimme på Stadsbiblioteket med Agneta Pleijel. Akki har dessutom utöver en rad planerade läkarkontakter hunnit med ett tandläkarbesök som dessvärre kommer att följas av ytterligare. Vi är nu båda covidvaccinerade för ytterligare en period. Efter en mycket hygglig bedömning av min hemtenta återstår nu att lämna in ett grupparbete några dagar innan julafton. (Stackars examinator som ska ha alla dessa grupparbeten att jobba med under jul- och nyårshelgen.)  

Istället för att vänta på ablation till innan jul nästa år tackade Akki givetvis ja till ett erbjudande inom vårdgarantin att få det utfört i Vejle, Danmark imorgon den 16 december. Imorgon blir det tidig uppstigning och frukost innan vi med bilen kör över broarna över Sundet, Stora- och Lilla Bält. Akki får övernatta på sjukhuset och jag på hotell. Vårdgarantin kom med en bra julklapp i förskott.

Sedan återstår ”bara” att baka mandelmusslor, göra Kajsa Wargs glögg och ägna tid åt att rimma till julklapparna.

Världen är sig inte lik längre. Valet i USA blev inte den nagelbitare som media väntat. Trump och republikanerna fick en rejäl majoritet i såväl senaten som representanthuset. Dessutom är Trump i full fart med att utse klimatförnekare, antivaxxarare och annat skumt folk som t ex Elon Musk till viktiga poster. Nato håller på att falla samman under det ryska anfallskriget mot Ukraina. Hamas- och Hisbollakramare håller på att få ett allt starkare grepp om opinionen.

Akki har fick efter en rejäl fasta med tarmtömning fått sin godartade polyp mellan tunn- och tjocktarm bortopererad. Dagen efter blev det en övernattning på akuten. På lördagsförmiddagen blev Akki utskriven och efter ett par timmars vila bar det av till Höllviken för vår traditionsenliga gåsmiddag. De två gässen var inhandlade och levererade dagen innan till Höllviken tillsammans med pumpasoppan till de klentrogna var förberedd. Jens och Ola stekte gässen, skalade potatis och brysselkål och dukade. Akki hjälpte sedan till med att tranchera gåsen. Årets Gåsmiddag med utan Johanna men med Freddes nya väninna hjälpte gott till att glömma världens elände. Akki och jag drog oss tidigt tillbaka från Pictonary för att sova.

Dagen efter var det Akkis tur att avstå från den avslutande men betydelselösa matchen mot BP. Vincent var med pappa Jens på sin första riktiga allsvenska match med MFF på Stadion. Vi får se om det blir fler gånger nu här han växer upp i Göteborg.

Sedan var det dags igen för en ny vända på akuten för Akki. Ny medicin för att förhoppningsvis minska besöken och övernattningarna på akuten. Hon har nu blivit placerad i kö för ablation. Kötid nio till tolv månader! Vi har börjat undersöka alternativ utanför regionen – Stockholm och Danmark.

Trots allt försöker vi leva livet som vanligt. Akki med vävning och silversmide, sin bokklubb, jag med min bokklubb och min kurs i Malmös historia. Jag har snart en hemtenta – som delvis sammanfaller med Vincents sjuårskalas i Göteborg. Jag vet precis vad jag kommer att prioritera – ett barnkalas. Vi måste leva som världen är sig lik – åtminstone i den lilla viktiga världen.

För några dagar sedan uppstånden från “de döda”  med ett par dagars feber på 39+ och nedbäddad med en rejäl brakförkylning  möts jag av den papistiska “högtiden” Halloween. Jag missade MATCHEN. Febern hade börjat stiga på måndagseftermiddagen och hostan var plågsam – men di Blåe säkrade guldet – även om det ett tag satt hårt inne. Akki kunde följa matchen från vår sedvanliga plats på Stadion. Och det gjorde hon med den äran. Jag fick nöja mig med att lyssna på sång och ramsor genom fönstret – och skåda ut över röken som steg upp från Stadion – och inte minst följa matchen på radio och genom Sydsvenskan – vilket jag tror Kent i Columbus också gjorde.

Vad vi däremot inte missade var den årliga sammankomsten med Surströmmingens vänner. Ett tag var vi oroliga för att magarna skulle komma i oordning – surströmming efter gåsen. Det kunde blivit surt efter? Våra “jämtländska” vänner som förra seklet introducerade oss till delikatessen var nödsakade att resa till Jämtland i slutet av augusti och stannade där uppe ovanligt länge. Nåväl bättre sent än aldrig. Vi mådde båda utmärkt efter surströmmingen men på söndagskvällen började jag känna mig lite frusen och hängig.

Efter ett par dagars “tycka synd” om mig själv är det nu dags att kavla upp ärmarna och ta itu med förberedelserna inför Mårten som ska firas i Höllviken under Jens och Olas ledning och med vårt bistånd. I år – till skillnad mot i fjor – kan vi äta gås i lugn och ro, eftersom Guldet redan är himma. Det var det inte i fjor när sista matchen dagen efter gåsmiddagen var helt avgörande. Det ger inte den rätta “maudaron”.

I en månads tid har vi varit ”vilse i pannkakan” i ett ständigt letande efter parkeringsplats hemmavid. Vår normala parkeringsplats var i stort behov av renovering. Det betydde ca 150 ”hemlösa” bilar som skulle slåss om de allmänna parkeringsplatserna som ofta nog är fyllda av ”utbölingar”. Det blev åtminstone mindre bilkörande på det sättet.

Sommaren och sommartiden är slut. Flyttfåglarna har flugit söderut – liksom Ola och Carina till Spanien. De hann dock lämna Spanien innan syndafloden kom. De tog sig till Rom och Johanna där det fortfarande är varmt och skönt. Att vi övergått till normaltid betyder inte att tiderna är normala. Våldet i samhället ökar – tyvärr även på svenska fotbollsmatcher. På baseboll, basket och amerikansk fotboll går det städat till på och runt matcherna även om våldet i det övriga amerikanska samhället är grövre och mer omfattande än i Sverige. Det är inte normala tider.

Det amerikanska presidentvalet ser ut att bli en rysare. Någon – jag minns inte just nu om det var Peer Gynt, Faust eller någon annan som sålde sin själ till djävulen för att få evigt liv. Om jag kunde välja, hade jag kanske varit beredd att offra guldet och min himmelsblå själ om jag sluppit se Trump som president. Världen har inte råd med en ytterligare en autokrat – och MFF kommer med all sannolikhet ändå att framöver vinna ytterligare guld.

Låt oss se framemot normala tider.