Det var längesedan jag upplevde en så solig, varm och lång sensommar. Det finns ännu möjlighet att sitta i solstolarna och njuta av den lågt stående solen. Promenaderna längs stranden kan börja i en lätt dimma som lättar när jag når fram till piren på sydsidan av Falsterbokanalen. Höststormarna har ännu inte fått fäste. Höstbruket i trädgården kan skötas i maklig takt – även om stelheten och träningsvärken kommer efter det att jag grävt för djupt och länge i komposten. Koskiten har samlats in på Vellinge ängar och ska ge god tillväxt till närodlad malört och åbrodd. Äckologiskt?
Det är inte helt fel av fylla 70. Jag gläds och värms av alla vänner som möter opp – inte minst de oväntade som har tagit sig långväga ifrån. Det är Gänget – från gymnasietiden och framöver. Det är MFF:are och HIF:are, nära vänner med mycket skiftande bakgrunder och erfarenheter – men alla lika ständigt nyfikna och lika nostalgiska.
En av mina favoritförfattare, hängiven himmelsblå och en sanslöst skicklig avlyssnare av malmöitiska diftonger – Fredrik Ekelund – har nyligen utkommit med andra delen av sin ”biografi” Som om vi aldrig hade gått här. Utöver en bra skildring av sin ouppnådda dröm av att inte få spela i MFF:s A-lag är det en igenkännande skildring av ångesten att bli vuxen, identifiering med Gänget och sökandet efter Meningen och avslutningen om när hans pappas favoritlag HIF äntligen kvalar in till allsvenskan. Boken anbefalles till alla Himmelsblå som har tonåren på behörigt avstånd. (Boken kan betraktas som olämplig för manliga tonåringar?)
