I natt över går Sverige till normaltid. Innebär det att tiderna blir normala? Visserligen kommer ”Di himmelsblå” att ta hem guldet, vilket borde vara det normala. Visserligen har jag gjort säsongens sista klipp och räfsat gräsmattan, vilket är helt normalt. Visserligen närmar sig Mårten med stormsteg, vilket är helt normalt. Visserligen stormar det – åtminstone kuling – på stranden, vilket är helt normalt för årstiden. Men är det normala tider?
Det är inget normalt presidentval i USA. Det är inget normalt i svensk förvaltning, när samtliga riksrevisorer avgått p.g.a. nepotism och andra oegentligheter. De är inte normalt när en statssekreterare blivit påkommen med vidlyftiga reseräkningar och ledigheter. Det är inte normalt att påven beträder himmelsblå helig mark i Malmö.
Idag, när det fortfarande är icke-normal tid (s.k. sommartid) har svensk tv en helkväll åt jazzmusiker. Först ett entimmesprogram om Ben Websters och Dexter Gordons många år i Köpenhamn. Därefter ett entimmes program om Esbjörn Svensson och slutligen en timme om en av Charlie Parker skyddslingar Frank Morgan. Låt oss kräva mer icke-normaltid – och sommar!
Till slut ett visdomsord som jag såg uppklistrat i Lund för många år sedan: ”Varför ska jag passa tiden, när tiden inte passar mig?”
