De senaste veckorna har det varit blåsigt, kallt och grått, grått, grått. En ljusglimt var Novas 2-årskalas – även om bilfärden med Ola och Carina till och från Göteborg huvudsakligen gick genom dimma och duggregn. Att träffa barn och barnbarn och barnkalas tillika är alltid kul – även om stojet ibland blir öronbedövande.
Kursen om Malmös historia är avklarad. Något lite mer sammanhang från sillastaden, till begynnande industristad med hantverkare, över tobaks- och sockerfabriker, bryggerier och småindustrier, till Cementa, PLM och inte minst Kockums. Hur arbetarrörelsen och näringslivet tidigt ”kom överens”. Hela tiden expanderande tills industrinedläggningarna och tomma lägenheter på 1980-talet. Det tog såväl privata entreprenörer som politiker på sängen. Än en gång blev det ”borgarfred” – sossar, borgare och byggentreprenörer kom överens om att försöka göra Malmö till en industriell postindustriell kunskapsstad med universitet och kunskapsintensiva företag. På 1800-talet var det torpare och lantarbetare från den omgivande landsbygden plus driftiga danskar och tyskar som byggde industristaden. Idag kommer invandrarna från hela världen både till den kunskapsintensiva sektorn som till den arbetsintensiva offentliga och privata servicesektorn. Klyftorna ökar igen.
Så har jag tillsammans med två gamla kollegor behövt författa ytterligare en nekrolog över en gammal kollega. Det är en särskild skrivövning med på ett mycket begränsat utrymme. En prövande stilövning för skribenter som är vana att ha många frihetsgrader i sitt skrivande.
I vårt dagens Malmö har de dagliga rutinerna annars äntligen börjat återgå i mer normala gängor med Akkis två vävstugor, våra bokcirklar, konsertbesök och den sedvanliga snålblåsten. I Malmö är himlen inte alltid ljusblå – inte ens över Stadion?
Så lyser det över Stadion för att gräset ska bli grönare till torsdag när det är dags för match mot Twente
