Den 20 november fick jag – som jag nu vet – min sista e-post från Ulf med den hoppfulla rubriken ”Jag finns”. Ulf hade haft strul med sitt epostkonto i en vecka. Den 23 november fick jag ett sorgligt telefonsamtal från en av sönerna. Ulf hade hastigt avlidit i hemmet kvällen innan. Ulf finns inte.
Saknaden är stor.

Ulf och jag gick i samma gymnasieklass på Johannes samrealskola och högre kommunala gymnasium och kompletterade varandra väl. Ulf var ett ”gott stöd” vid läxförhör i fysik och kemi och jag ”bistod” efter bästa förmåga i motsvarande situationer i litteraturhistoria och kristendomskunskap.
Stor är saknaden av samarbetet.

Som alltid i Malmö var konkurrensen hård om platser i bra fotbollslag. Tillsammans med ”Pigge” och Kent – två andra klasskamrater blev vi därför de första volleybollentusiasterna i Malmö. Tillsammans med några andra skolkamrater vann vi ett ”skolmästerskap” i Malmö. Tre eller fyra skollag ställde upp. Det blev grunden till V64 – en 1964 nystartad volleybollförening i Malmö. Vi spelade ett par säsonger i näst högsta divisionen (samtidigt den lägsta). Det var ett sätt att hålla ihop under lumpen och den första förvirrade höstterminen 1965 vid akademin i Lund.
Saknaden av gemenskapen är stor.

Ulf, Pigge, Akki och jag firade ordentligt den 1 oktober 1965 med att prova många sorters mellanöl som den dagen f.f.g. såldes fritt i livsmedelsbutiker. Dagen efter saknad av få.

I den då för oss främmande akademiska miljön tydde vi oss gärna till varandra. Akki blev omedelbart inneboende hos professorskan Overton – och Lunds alldeles egen ”Mackan”. Efter några månader blev ett av rummen ledigt och det var självklart att tipsa Ulf. Det blev en naturlig samlingsplats för oss andra som ännu bodde hemma. Alltför många, långa och sena samtal om den nya globala, lokala och individuella ångest och värld formade oss för framtiden. Det var viktiga år.  Vi var förenade i våra så småningom framgångsrika samhällsvetenskapliga studier. Samtalsämnena blir nu färre.
Det saknar vi.

För fort kom uppbrottet och vi skingrades. Kent iväg till USA där han slutförde sin utbildning, Ulf till Stockholm som think-tank åt Statsanställdas förbund och tillsammans med Marie. Akki och jag bildade familj och for till ett 1700-talstorp mellan Lund och Lomma. Pigge – efter en lång karriär som inom Malmö Nation och Akademiska förening långt “utomlunds”.
Vi saknade den fysiska närvaron.

Men vi höll kontakt. Så snart jag hade tjänsteärende i Stockholm hörde jag av mig till Ulf om så bara för en kopp kaffe. När Ulf hade vägarna förbi Malmö hörde han av sig. Ulf var också en trogen och uppskattad deltagare när studentklassen hade sina vart tionde år återkommande träffar. Många av klasskamraterna har hört av sig till mig. Många vittnar om hans glada intresse för dem. En som kände honom långt innan skrev:  

”Ulf och jag var mer än klasskamrater. Vi växte upp som vägg-i väggrannar på Roskildevägen 27 E tredje våningen. Vi var lekkamrater på den tiden våra föräldrar inte (min kurs.) låste ytterdörren dagtid. Vi hade många minnen tillsammans av aktiviteter. Vi spelade mycket kort och lekte med min modelljärnväg. Vi jobbade båda på posten.  Ni har nog hört oss berätta om när vi gick hemifrån till fots till Falsterbokanalen, badade, och gick hem igen samma dag. Många skavsår minns jag”
Alla i RIVB saknar honom.

Ulf och Marie döpte sina söner till Ola och Jonas, Akki och jag döpte våra till Ola och Jens. Malmönostalgi var ett alltmer återkommande ämne – tröttsamt för utombys åhörare – men ”a va då va”. Ulf smittade Marie med sin skånebacill. Deras återkommande sommarbesök i Höllviken var alltid efterlängtade.

Ulf var en i grunden älskad malmöitisk ”pågablära”.
Vi saknar Ulf.
Ulf kommer alltid att finnas i Akkis och mitt minne.
Ulf finns.