Akki har fått bukt med sin feber och vi har med liv lust varit på marknad och inhandlat de sista (?) förnödenheterna som chillipasta och lätta klänningar för heta sommardagar i Höllviken.
För den av er som möjligen oroat sig för min knäskada i samband med ”parkeringsolyckan” strax innan nyår. Sluta oroa dig. Benet behövde inte amputeras. Först hade såret formen av Vänern, sedan av Vättern, därefter Ringsjön och nu av en helt uttorkad oas i Sahara. Det har varit ett mycket försiktigt pillande på ruvorna för att inget ytterligare blodvite skulle uppstå. Så det är inte särskilt synd om oss.
Vi har nu i över en månad levt i shorts, t-shirts och kortärmat; dagar som kvällar. Den svalka vi fått är när vi kört sidvagnsmoppen i 40 km/tim till och från stränder och butiker. På kvällarna känns plattorna på vår altan som om golvvärmen är alldeles för högt ställd. Så det är inte särskilt synd om oss.
Ikväll – vid tolvtiden svensk tid – åt vi vid ett tänt ljus av havets läckerheter pilgrimsmusslor i lime för att på avstånd hedra hummerfiskaren Kurt. Ett sår som är svårläkt.
I förgår gjorde vi vår sista snorkling för den här gången. På det första stället var det dålig sikt och artfattigt. Efter grillunchen på en “obebodd” ö tog vi oss till ett nytt och avgjort bättre ställe; ganska artrikt men bleknande koraller. Det är trots allt en fantastisk undervattensvärld. Måtte den bestå så att fler får uppleva den.
