När konserten – som jag skrivit om tidigare – med Jan Lundgren var slut promenerade vi från den nostalgiska Ystad teater mot bilen. I en av gränderna mötte vi en ”gammal gubbe” som rastade sin hund. När vi ska passera honom säger han plötsligt ”Jag har haft dig som amanuens i statistik!” Rejält förvånad påstår jag att det har han nog aldrig haft – möjligen i statsvetenskap. ”Nej i statistik!” framhärdar han medan hunden otåligt vill gå vidare. Jag undrade om han läst statsvetenskap i Lund. Det svarade han inte på. Jag försökte med att statistik höll till på andra våningen på Getingevägen och vi statsvetare på tredje och fjärde. Vi hade kanske mötts i trapporna eller möjligen läst statistik samtidigt? Hunden slet i kopplet, var inte det minsta intresserad av så gamla minnen och ville definitivt vidare på sin kvällsrunda för att markera nya minnesfläckar. Vi skildes åt utan att kunna reda ut problemet med våra minnen.

Den gamle mannen med hunden och det fabulösa minnet för ansikte men oklara minne om vem han mött fick Akki och mig att undra över hur våra egna minnen är beskaffade?