Idag paddrar regnet mot de nyputsade fönsterrutorna. Blåsten viner runt huset. Regnmolnen avlöser varandra i snabb takt. Plötsligt tittar solen fram för att lika snabbt försvinna bakom tunga regnmoln. Plötsligt lyser solen över Köpenhamn. Höstrusket tycks ha gjort entré? Men fortfarande hoppas vi att sensommaren snart återvänder!
Igår monterades ställningarna på gaveln ner. Nu är två av fasaderna med alla fönster färdigrenoverade och så snart vädret vänder kommer även framsidan av huset att få sin fasad klätt med byggnadsställningar.
Idag insåg vi nackdelen med att bo på 14:e våningen när det blir strömavbrott ett par timmar. Plötsligt är inte det värsta att man inte kan brygga sitt kaffe utan att bo i ett hus som är alltmer uppkopplat och datoriserat. Vi behövde boka tvättid, vilket vi numera gör på nätet. Det gick givetvis inte. Det var väl i och för sig inte hela världen. Jag kunde ta min sedvanliga promenad i Pildammarna medan Akki löste sin sudoko. Jag reflekterade inte särskilt över att jag kunde ta hissen ner. Plötsligt kunde jag boka tvättid via nätet på skärmen i entrén. Gott och väl, jag kunde få en liten spatsertur trots allt. Men jag fick hålla i hatten och snart började det regna så jag bestämde mig för att raskt vända om hem. Väl kommen till entrén var det inte bara jag som inte kunde komma in genom dörren. Det var flera andra som också avbrutit sina rundor – med eller utan hundar. Det elektroniska låset vägrade att fungera.
En rådig person ringde till sin lägenhet och bad sin sambo komma ner och manuellt öppna dörren på baksidan. Dörren ställdes öppen – mot bostadsrättsföreningens strikta rekommendationer. Sedan var det ”bara” att ta trapporna upp till 14:e våningen. Det kompenserade mer än väl en rejäl runda i Pildammarna. Inte oväntat behövde jag ta en liten paus på åttonde våningen.
Akki och jag funderade sedan över hur hemtjänstpersonalen hanterade situationen och om de som hade tvättid kom in och kunde komma åt sin tvätt. Vi hann också konstatera att vattnet började sina i kranarna.
Nåväl, strömmen har kommit tillbaka och vi har tvättmaskin och torktrumlare igång.
Innan dess har vi hunnit med vår första utlandsresa. För några dagar sedan kunde vi äntligen ta tåget till Huvudbangården i Köpenhamn. Även om vi är fullvaccinerade hade vi munskydd på tåget. Ströget var påfallande tomt på turister och en hel del butiker var stängda. Det gick ledigt att promenera och för en gångs skull få en ordentlig titt på husfasaderna. Illums Bolighus och Illum var lite av en besvikelse men takrestaurangen med fisksoppa för Akki och musselsoppa för mig utföll till belåtenhet.
Det blev många steg för Akki. Så många steg hade hon inte gått på en dag sedan augusti för snart tre år sedan i St. Petersburg. Trötta och nöjda efter strapatserna återvände vi till Huvudbangården för att ta tåget hem vid tretiden. Men tji vad vi bedrog oss. Det ena tåget efter det andra – var tjugonde minut – var inställt. Så småningom framgick det – dock inte via det undermåliga högtalarsystemet på Huvudbangården – att stationen i Hyllie var avspärrad p.g.a. misstänkt farligt föremål. Tre timmar senare kom trafiken igång. Det misstänkt farliga föremålet visade sig vara en tom plåtburk.
Strax efter hemkomsten började den viktiga matchen MFF-Rangers. Vi kunde då glädja oss åt att fönsterrutorna skallrade två gånger. Först när MFF gjorde 1-0 och sedan 2-0. Däremot blev det döds tyst när Rangers i slutminuten gjorde 2-1. Snöpligt men trots allt vinst.
En vecka senare var det retur i Glasgow. Det började inte bra. Underläge med 1-0 i halvlek och en man utvisad. Bortaplan och 50.000 Rangersfans på läktarna (inga coronarestriktioner) och mot alla odds lyckades MFF vinna på bortaplan med 2-1.
För en tid sedan gick plötsligt ena skalmen av på ett par av mina gamla glasögon. Ett sedan länge uppskjutet möte hos optikern fick bokas. Val av glasögonbågar är alltid knepigt. Själv ser man dem inte när man har dem på sig, varför bry sig, bara men ser ut genom dem. Familjens smakdomare fick bestämma. Värre var det med de nya glasögonen när de skulle hämtas ut. Assistenten tyckte de satt bra och såg jättebra ut. Det tyckte inte jag. Jag såg inte alls bra ut genom dem. Och det är liksom poängen med glasögon. Assisten förstod inget. Det blev en ny runda för synundersökning. ”Någon” hade mätt 4 millimeter fel. Jag väntar fortfarande på mina nya glasögon.
I Malmö (och Köpenhamn) pågår för ”halvfulla” muggar World-pride festival. Något lite hördes försök till sambamusik från Gamla stadion när invigningen pågick. Mycket svagt kunde våra gäster och vi skönja regnbågens färger på brons polynomer. Bättre syns regnbågsflaggorna runt Stadion och på lyftkranar vid sjukhusbygget.
MFF:s damer låg för första gången i sin nya seriekarriär under med 1-0 när de mötte Johannas gamla lag Husie. MFF:s damer lyckades dock vända och vann till slut med 11-1. Förmodligen för att Johanna slutat som målvakt och påbörjat en ny karriär i Norrköping. Johanna har dessutom bytt karriär och börjar på en civilingenjörsutbildning med inriktning mot mediateknik. En säkrare karriär än som målvakt i Husie.
Själv håller jag på med en penicillinkur efter en konstaterad sänka på 110, temp på 38,5 och stor trötthet i söndags. Men i morse gick jag – visserligen med viss vila – tretton trappor upp till 14:e våningen. Jag kunde konstatera att jag har fortfarande ett fungerande hjärta till vänster. Det blir ett nytt hjärttest imorgon när MFF möter ett bulgariskt lag som sista hindret för att få spela i Champions League.
