Det stormar i och runt den svenskaste Akademien. Akademien går med stormsteg fram – och tillbaka. Alla – i synnerhet ”Sturske” Allén – är lättkränkta som sårade oskulder. Alltför många stormar ut när de inte får en kvalificerad majoritet på sin sida. De tycks sakna tålamod och tilltro till styrkan i det egna snillet och argumentet? Det tidigare sekreta ordbruket och bokstavsskötseln förs numera inför öppen ridå till ekonomisk vinning för media och skadeglädje för antielitister och oglädje för litteraturnördar.

I Höllviken är nu jordbruket i full gång under sträng ledning av Akkidemiens Högste beskyddare. Koskit är inhandlad och sprids över ägorna – precis som den svenskaste Akademin gör. Förhoppningsvis gör Akkidemiens skit mer nytta i allen i Höllviken än Sturske Alléns på Gylldene Freden. Det kan se ut som en tanke men en gång för längesedan hette vår granne på nästan Fredén. Då levde vi i god grannsämja.

Att jordbruket tar allt mer tid i Höllviken medför dock inte att mitt intresse för att kultivera ordbruket hos barnbarnen avtar. Det är med en nästan sinnlig glädje jag rensar deras språk från ogräs som ”ju”, ”så” och den värsta maskrosen av alla ”medans”. Kvickrotens och murgrönans motsvarighet i språket – ”jag är längre än henne” – har jag ännu gott hopp om att hålla stången.

Kvällarna blir ljusare och det tar inte längre emot att stiga upp när det ljusnar ute. Vågorna rullar sakta lugnt in mot stranden vid morgonpromenaden. Det stormar inte längre i trädtopparna i Höllviken. Kanske mojnar det i sinom tid även bland kulturtopparna.