Våren har blivit onödigt lång i år. Fortfarande står påskliljorna som slog ut i början av april och lyser gula. Kylan har konserverat dem. Påskliljorna har dock fått sällskap av tulpanerna – och inte minst är snart de första rabarberna färdiga att skörda. Den egna nypotatisen sticker upp med sina blad och vinrankan i växthuset sätter blad och ny skott. För ett par veckor sedan var Akki och jag en sväng i Lund för att se ”Citizen Schein” (som kan rekommenderas) och konstaterade då att magnoliorna stod i knopp. Än har vi inte gett upp hoppet om att värmen också kommer.
I torsdags fick Akki sin 15 centimeter långa spruta med cortison in i höftleden. Den var efterlängtad. Hon skrek inte som en stucken gris – åtminstone hördes det inte ut i väntrummet. Nu håller vi tummarna för att smärtlindringen varar länge och att det kan bli en operationstid inplanerad. Än har vi inte gett upp hoppet.
Vi har fått trösta oss med ett par rejäla kalas. Det aspegrenska 90-årskalaset är svårslaget. Vårt eget påskaftonsfirande var betydligt mer modest med traditionsenlig äggtoddy som en helt onödig avslutning. I tisdags var det ett svängigt 100-årsfirande på Palladium. Ella Fitzgerald hyllades av Vivian Buszeck i en fullsatt och entusiastisk publik. Det var många som kom med färdtjänst och fler hade käppar och rollatorer – men även en del ungdomar (20-25 år) njöt. Så än finns det hopp.
