Vi hedningar överlevde lördagens konfirmation och kyrkobesök. Barnbarnet är nu konfirmerat utan att ha en susning om bespisningsgsundret, ytterst oklara begrepp om Judas för att inte tala om evangelisterna och profeterna i GT (Gamla Testamentet – inte gin och tonic).
Några dagar innan konfirmationen hade blixten (Tor?) slagit ner i kyrkan och slagit ut det elektriska och högtalaranläggningen. Det var provisoriskt lagat. Men jag hittade en lös skruv bland psalmböckerna vilket väckte någon munterhet i bänkraden. Eftersom högtalaranläggningen inte fungerade tillfredsställande hörde vi inte heller vad kollekten gick till. Lite pinsamt är det ju att inte lägga någon kollekt när ens barnbarn agerar “kyrkvärd” (kyrkstöt) i vår bänkrad. Men numera – som den moderna människa jag är (?) – hade jag inga kontanter på mig. Inte en spänn, inte en femma, en tia, inte …. Och jag kunde ju inte lägga skruven jag hittat? Jonne – Olas och Carinas gamla kompis som satt bakom mig – hade upptäckt att det låg en krona på golvet framför mig. Den hade jag inte sett! Jag plockade snabbt upp den och ytterligare en som låg intill. Det gick till kollekten som förhoppningsvis inte går till hednamissionen någonstans i världen! “Herren ger och Herren tar!”
Efter målning, hästsjå, konfirmation och snabbvisit av Sumpanbarnen återgår livet i sin stilla lunk med att plocka vinbär (jag) och att göra svartvinbärsgelé till gåsen och röd vinbärssaft (Akki). Själv har jag skördat johannesört och lagt i 96%-sprit för mognad och i sinom tid utspädning till lagom styrka och smak. Vi har dessutom påbörjat genomgång av våra garderober – vi började med min – för utrensningar. Det visar sig att jag inte är någon stalinisit. Jag älskar mina gamla vänner och kläder. Några kalsingar, ett par skjortor, en tröja går trots allt ett oblitt öde till mötes. I morgon är det dags för Akkis garderob. Det blir “Mein Kampf”?
