Att vara utomlands för ett halvt, ja ett kvartssekel sedan innebar i princip att man var avskuren från all kontakt med föräldrar, barn, vänner, nyheter från Sverige osv. På stora turisteorter kunde man köpa Frankfurter Allgemeine, Le Monde eller Times för att få någon begriplig information om omvärlden. Vänner hemma fick underrättelser med vykort – någon enstaka gång med ett kort, knastrigt telefonsamtal från någon automat.

Numera innebär packningen att en massa sladdar, batteriladdare, smartphones, läsplattor och laptop ingår lika självklart som tandborste och en laddning kalsingar. Detta med det goda syftet att hålla sig själv uppdaterad, lyssna på Ekot i P1 på morgonen, se Aktuellt eller Rapport på kvällen (det är en välsignelse att slippa CNN), läsa Sydsvenskan och att ha direktkontakt med barn och vänner. Det är emellertid inte utan frustration som it-tekniken tar allt större utrymme. Mycket tid ägnas åt att få tingen att fungera. Ibland går det utmärkt – ibland inte och då oftast av helt obegripliga skäl. Laptop och läsplatta fungerar utmärkt – men smartphones är djävulens senaste påfund.

Akki och jag har snarlika smartphones. Ibland har min kontakt med wi-fin i lägenheten och inte Akkis, ibland tvärtom. Vi begriper inte varför – och inte är mobilerna så smarta att de kan förklara för oss. Förmodligen är det ett gentrifieringsproblem.

“Ingen smartphone är smartare än sin dummaste användare.” (Cit Malmsten, Bodil, 2014; Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Modernista)