Shorez 2011-11-22
Gårdagen i Aqaba startade utmärkt med rejäl och god frukost på Radison. Därefter ett sista dopp i Röda havet och avslutande solbad innan det var dags att checka ut och bege sig till gränsövergången tillbaka till Eilat och Israel.
Eftersom vi hade lite dinarer över och var ute i god tid sattes jag på ett kafé tillsammans med väskorna medan Akki begav sig på shoppingrunda. Efter den överenskomna timmen var Akki tillbaka med några färre dinarer men några nya paket. En trevlig taxichaufför som var nöjd med regimen och såg med stor tveksamhet på utvecklingen i Egypten och Syrien) körde oss till gränsövergången som visade sig vara stängd. Vi kom kvart över tolv och vår buss från Eilat till Jerusalem gick 14.15. Akki höll på att få blodstörtning när jordanierna förklarade att det var israelerna som stängt gränsen. Akki argumenterade med samme man som ett par dagar tidigare förklarat att det inte fanns några bussar Aqaba till Petra utan det var nödvändigt att ta taxi, dvs. i princip påstå att han var en notorisk lögnare. Det gjorde honom inte vänligare stämd mot oss. Vi blev inte ens insläppta genom den jordanska passkontrollen. Akki undrade om det var ett sätt att förstärka kassan för de säkerligen underbetalda gränskontrollanterna och om det skulle underlätta med en liten extra dusör. När ytterligare några israeler (som kunde något lite arabiska) strax senare anlände till gränsstationen blev det klart att det faktiskt var israelerna som stängt gränsen blev vi bekymrade. Vad hade hänt? Att vi skulle missa bussen som vi köpt biljetter till stod nu klart. Israelerna avsåg att öppna gränsen klockan 16 och sista bussen till Jerusalem avgick klockan 17 från Eilat. När ytterligare några än mer arabiskspråkkunniga israeler anlänt klargjordes att israeliska säkerhetstjänsten hade någon hemlig övning. Det blev fyra timmars väntan vid gränsen – ungefär som för palestinier som vill komma in i Israel. Kvart över fyra öppnades äntligen gränsen och vi kom först igenom.
Efter en jämförelsevis smärtfri passering ut ur Jordanien möttes vi sedan av ”nyutbildade” och ambitiösa israeliska gränskontrollanter. Det gällde att hålla god min även om sekunderna tickade allt snabbare. Säkerhetskontrollerna var noggranna och omfattande. Vi fick snabbt tag i en taxi som tog oss till busstationen i Eilat. Akki stod i kö för att boka om biljetterna (medan jag rusade till toa). Sedan lastade jag in våra väskor i bussen med det var Akkis tur till toa. Det gick – men det var på håret att vi missat sista bussen och behövt tillbringa en hotellnatt i Eilat.
Vi hade överlevt på ett par hårdkokta ägg och ett par bullar som – som tur var – ”kommit med” från frukosten. Under de fyra timmarna som vi var ett ”gränsfall” hade vi också haft granska trevligt tillsammans med de alltfler frustrerade som inte heller kom över. Vi hade också hunnit få mer sol och frisk luft och gott om tålamod och galghumor.
Det blev sedan fyra och en halvtimmes bussfärd i beckmörker längs Döda havet. SMS-trafiken mellan oss och Ewa och Joakim hade varit tät. Det var skönt när Joakim mötte oss vid busstationen i Jerusalem och körde oss till en väntande supé i Shorez. Det blev en ovanligt välförtjänt whisky innan maten.
Idag har Akki och jag åkt den nya spårvanglinjen i Jerusalem. Vandrat runt och konstaterat hur mycket det byggs och byggs om i de centrala delarna och hur många nya stadsdelar som växer fram och hur utbudet av varor har ökat. Men också hur antalet och andelen religiösa judar ökar. Äntligen hittade vi också färska fikon som blir vårt bidrag till hushållet.
En god måltid med en jordärtsskockssoppa och stilton avslutade dagen.
