Efter stor tvekan och med mycket sorg gick idag min fina gamla väska i tjockt läder till de sälla jaktmarkerna dvs. soptunnan. Den har i minst femton – kanske tjugo – år hängt med mellan Höllviken-Malmö-Lund och till många andra ställen. Den har som sin ägare blivit fylld med allt möjligt men också alltmer sliten. Den har fått transportera olästa böcker som ibland blivit lästa, tidningar och tidskrifter, bärbara datorer, anteckningsböcker, orättade tentor som förhoppningsvis blivit rättvist bedömda, en och annan vinflaska från bolaget när det varit fredag, inneskor när det varit dags för fin fest osv.

Jag hade trott att den skulle varat tills jag blivit ”utstuderad”. Till min glada förvåning efterfrågas min kompetens längre än vad min en gång i tiden outslitliga väska. Eftersom vi har en del fula men obegagnade konferensväskor med olika loggor på så håller jag till godo med dem framöver. Även om de inte är av någon vidare kvalitet så kommer de nog att tåla några vändor till Lund precis som väskbäraren.

Det är alltid sorgligt att följa gamla trotjänare till ”den sista vilan”. För några dagar sedan var vi många som sörjde vid Torbjörn Vallinders begravning. Det var många trotjänare från Statsvetenskapliga institutionen, några gamla som trotsat tidens tand och envist hänger med och som likt väskan fått ålderns patina men kan återvända till Lund.

Nu väntar vi otåligt på våren så att livet kan gå vidare. Äntligen börjar det bli ljust på morgnarna – de gånger vår trotjänare solen behagar skina. Vi hoppas det blir allt mer.