En solig och blåsig morgon, förmiddag och middag tillbringades på Drottningtorget med att kränga grejor som ingen i familjen Eklundh vill ha. Intresset för en del av grejorna var till all lycka och allas förvåning större utanför än innanför den trängre familjekretsen. Efter ett avsevärt släpande av pinnaler i flyttlådor, kassar och resväskor men god planering av Carina och Jessica kunde vi till mycket kräsna och prutvilliga konsumenter bli av med en hel del. Förhoppingsvis är barn och barnbarn inte allt för besvikna över att vi förskringrar arvet
.
Kommersen var som häftigast precis när vi höll på att packa upp. Har ni mer? Har ni mer? var den ständigt återkommande frågan. Efter den första timmens hysteri – ett par proffsuppköpare bland intressenterna – lugnade det ner sig och de professionella prutarna kom. Inget skambud var för lågt. Erbjöds en grej för en spänn – så nog skulle det prutas till 50 öre
.
Lärdom efter empiriskt besök på marknaden. Mycket – men inte allt går att sälja till rätt pris. Dessbättre fanns en sopcontainer i närheten till en del av de grejor som inte hittade en köpare. Precis som i den stora världen – vissa varor inte inga köpare och därför hamnar företagen på tippen istället för på toppen. Men det var också skattjakt på tippen (i containern) på produkter som vare sig säljare eller köpare ville ta hem. Är det det samma som händer med SAAB och andra bolag?
Men trött blir man. Allt som inte såldes hamnade inte i containern utan får avvakta bättre konjunkturer åter uppe på vinden på Calle H. Det gav utrymme i bilen för att flytta några möbler till Höllviken. Snacka om recycling
.
Annars är allt väl!
